Buddistiskt bröllop i Bhutan

Resenärer: Ulf Lönnroos & Anita Lundmark

Hösten 2008 gjorde Ulf och Anita en skräddarsydd resa som började i Chengdu i Kina. Den fortsatte genom Tibet och Lhasa via Everest Base Camp till Nepal där de gjorde en vandring i Ganesh Himal. Men höjdpunkten på resan var Bhutan, landet som Anita drömt om i många år att resa till. Och just där bestämde de för att gifta sig. Här är Anitas vackra beskrivning av denna speciella händelse och några bilder från deras vistelse i åskdrakens land, Bhutan.

 

Vägen uppför berget slingrar sig som en orm genom den täta skogen. I Bhutan är ”raksträcka” ett okänt begrepp. Karma, vår chaufför, använder signalhornet för att mötande trafikanter ska höra att vi närmar oss. Inte för att trafiken är särskilt tät, men han tutar ändå inför varje kurva. Och det blir många gånger eftersom det i genomsnitt är 22 kurvor per kilometer!

 

Till slut når vi bergspasset Dochu La på 3140 meters höjd. Om inte dimman – eller var det kanske molnen – svept in oss i ett mjölkvitt töcken hade vi kunnat se det fantastiska Himalaya. Åtminstone den del av världens högsta bergskedja som ryms i lilla Bhutan. Nu vandrar vi i stället runt bland de 108 vita stupor som restes här 2005. Försoningen för de liv som spilldes när kungen och hans armé året innan drev ut indiska separatister från skogarna i södra Bhutan.

 

Bergets gudinna låter slöjorna glida undan ett ögonblick och uppe på höjden, bland majestätiska tallar, blottas det nybyggda Drukwangyel Lhakhang. Templet öppnades så sent som sommaren 2008. Där inne härskar skönheten och lugnet. Under tystnad begrundar vi de sagolika väggmålningarna och förbereder oss för den stora stunden. Glädjen och spänningen samsas med rykande örter och smörlampornas fladdrande lågor.

 

Iklädd den traditionella mörkröda dräkten närmar sig munken som ska förena oss. Vi hälsar med vördnad och överlämnar rökelse, smör, kex, karameller och några ngultrum på altaret.

 

På var sida om altaret finns en stor elefantbete. Vi knyter vita sidensjalar – kata – runt dessa samtidigt som vi under tystnad ber om ett långt liv tillsammans. Munken ber för oss på dzongkha och Pasang, vår guide, översätter. "Må ni länge leva tillsammans i glädje och harmoni. Må ert gemensamma liv vara fyllt av respekt, framgång och inre lycka.”

 

Tillsammans med munken söker vi oss in bakom altaret och närmar oss den gyllene buddhastatyn. Efter att först ha sänkt våra huvuden till dess fötter tänder vi med andakt varsin smörlampa. Munken ber ännu en gång för oss och för våra barn (som hemma i Sverige är helt ovetande om vad som pågår här). Munken ger oss, efter en stunds eftertanke, våra nya namn – Sangay Dorje och Sangay Dema. Namnen får vi från Sakyamuni – den store Buddha.

 

Därefter prostrerar vi framför altaret. Vi ber om rätt handlande, rätt tal och rätt tankar och överlämnar våra synder till jorden genom att gå ned på knä och vila pannan mot det svala tempelgolvet. Tre gånger upprepar vi detta. Munken lägger vita kata runt våra axlar och fyller våra kupade händer med välsignat vatten som ger långt liv. Vi fuktar läpparna med några droppar av det metalldoftande vattnet och smörjer hår och hals med resten.

 

Vi tackar den saktmodige munken och säger farväl. Innan vi lämnar templet avslöjar han, med ett av doma rödfärgat leende, att vi är det första par som vigts i det nya templet och att det ska göra äktenskapet särskilt gynnsamt.

 

Vi kliver ut i den fuktiga dimman och går ett varv medsols runt templet. Innan vi lämnar det fridfulla området fäster vi upp böneflaggor. Våra böner om minskat lidande för allt levande förs sedan med vindens hjälp ut över hela världen. Och vi är lyckligt nygifta!        

 
Tips:
  • Läs mer om Anita och Ulfs resa (PDF)