Agnes om kulturmöten på resor till Nepal


Agnes Karnatz, kulturstuderande på Göteborgs universitet gjorde under hösten 2015 sin praktik i Nepal och deltog på två av våra Nepalresor, Volontärresan och Tjejresan för att studera nepalesisk kultur och undersöka hur möten med turismen kan förändra människas liv i Nepal. Här är några av Agnes betraktelser och slutsatser.

 
Funderingar från Aidada

I byn Aidada finns en kiosk, getter, ankor, blommor, nyfikna bybor och en skola. Från skolgården kan man blicka ut över byn, som formar sig som en halvmåne längs en av de många kullarna i Nepal. Vid just det här tillfället får skolan stå värd för vårt sällskap av guider, bärare, kökspersonal och västerländska gäster, som tagit sig dit efter tre dagars vandring från staden Gorkha. Det är kväll och en lägereld utgör den ”caveman TV” som jag stirrar på medan jag tjuvlyssnar på vad som händer runtomkring.

     

Liksom så många andra kvällar finner jag att ett av samtalen leds av Anu och Sita, som på den här resan representerar Himalayan Adventure Girls, ett företag bestående av kvinnliga guider som Inka Gurung och Far Away Adventures hjälp till att starta upp. De berättar om sina egna liv, hur de blev guider och om hur deras vardag antagligen hade sett ut om de valt att följa normen för nepalesiska kvinnor. Sita talar om hur hon föddes i Nepals näst största stad Pokhara och hur Inka från Far Away Adventures lärde henne att paddla kajak. Anu berättar om sin uppväxt i Katmandudalen och hur hon fick in en fot i turistbranschen genom att hjälpa till i köket på vandringar, innan hon så småningom kunde anta rollen som guide. Frågorna från oss gäster är många, men varken Sita eller Anu besväras av dem. Tvärtom tycker de att det hör till deras jobb att svara och att det är roligt att gästerna är så intresserade av deras liv. ”Jag blir så glad när jag får frågor”, säger Anu. ”Ibland har jag inte svaret på frågorna, inte ens jag vet, men jag vill dela med mig, jag vill svara, så jag måste finna svaret hos någon annan. Det innebär att jag också lär mig.”

     

Att lyssna till Anu och Sita och se hur de arbetar under vår vandring är för oss gäster en stor kontrast gentemot de kvinnor vi ser i byarna. De kvinnor som följer normen att arbeta i hemmet eller möjligen i affärer. Som oftast inte tjänar egna pengar utan måste be om det från far, bror eller make. Det verkar vara ett hårt liv, tycker många av gästerna. Och att välja ett annat liv är inte det lättaste. De kvinnor som vill göra karriär måste anstränga sig, ofta helt på egen hand. ”De måste vara lite starkare”, säger Anu. Och dagen då situationen förändras är ganska långt borta, tror gästerna, men kanske kan Himalayan Adventure Girls närvaro i byarna, i rollen som guide, skapa tillräckligt stora drömmar hos vissa individer för att de själva ska göra ett försök. För att de som inte är nöjda med sin situation ska se att det är möjligt att göra något annat.

     

I ett annat samtal runt lägerelden finns Anil, som är ägare av företaget Himalayan Ecstasy och tillsammans med Anu är huvudguide för vandringen. Han och de andra manliga medlemmarna av personalen får inte lika många frågor om sina liv som Anu och Sita får. Men att de är där uppskattas av gästerna, eftersom vi ges olika perspektiv på livet i Nepal. Himalayan Adventure Girls och Himalayan Ecstasys nära samarbete har skapat en ömsesidig respekt mellan de olika företagens representanter. En respekt som är synlig även för gästerna.

 

Lägerelden som drar min blick till sig är dock inte den enda ljuspunkten på Aidadas skolgård. Bakom min rygg finns ett kallare ljus från en glödlampa i ett av klassrummen. Klassrummet är basen för guider, bärare och kökspersonal. Där sover de på nätterna och vilar på dagarna då vi tar siesta från vårt volontärarbete. Det är deras zon, medan vi gäster oftast rör oss utomhus på skolgården och sover i tält under träden. Gästerna är alltid välkomna att spendera tid i klassrummet, men oftast väntar vi hellre på att personalen kommer ut till oss. Även om alla känner en växande gemenskap är också separationen mellan gäster och personal tydlig. När vi sitter runt lägerelden har vi gäster redan ätit den middag som lagats åt oss, medan personalen fortfarande väntar på att deras dal bhat (som de äter varje dag) ska bli färdig. Vi sover, vilar och äter på olika sätt och på skilda platser. Men det är en separation som jag tror är något positivt.


Vissa av gästerna skulle gärna spendera mer tid tillsammans med Anu, Sita och resten av personalen för att ytterligare prova på och förstå den nepalesiska kulturen. Men är det verkligen önskvärt för både gäster och personal att helt sudda ut de barriärer som skiljer oss åt? För skillnaderna är ju inte bara kulturella utifrån våra hemländer utan också rent yrkesfaktiska; de arbetar och vi är på semester, de utövar ett serviceyrke och vi betalar för deras tjänster. Att vi gäster oftast väljer att hålla oss undan från klassrummet visar att vi förstår att den nepalesiska personalen behöver tid för sig själva på sina raster, där de kan tala sitt eget språk och vara helt avslappnade. Även om många västerlänningar ogärna vill vara uppassade utan möjlighet att hjälpa till och delta i arbetet, är ju också den synen på personalens och kundens roller en del av den kultur vi söker uppleva. Men tydligt är också att det går att vara trevlig mot varandra och skapa vänskapliga relationer över dessa barriärer. Det gäller bara att känna av hur nära Anus och Sitas vardag vi kan komma, utan att sudda ut deras yrkestitlar inom Himalayan Adventure Girls. Istället för att sakna ännu mer umgänge får vi vara glada för de tillfällen runt lägerelden vi får, och som Anu och Sita gärna ger oss.

 

För runt lägerelden finns också många bevis på saker hela gruppen gjort tillsammans. Där finns ett uppritat ”tiger and goat”-spel som Anu introducerade. Där finns gårdsplanen där Sita lett yogapass på morgnarna. Och där finns framförallt resterna efter de raserade skolbyggnader som alla tillsammans – gäster, guider, bärare och även bybor – hjälpt till att plocka isär. Det finns många aktiviteter att göra tillsammans, många berättelser att lyssna till och samtal att föra, som varvas med stunder då alla som så önskar kan slappna av för sig själva. Det viktigaste för de som jobbar med turism är att vi är där, att vi ägnar tid och energi åt att åka till Nepal och se det som Himalayan Adventure Girls och andra guider så gärna vill visa. ”Först och främst är jag så glad att ni kommer hit”, säger Sita.


 Jag märker att min ”caveman TV” inte längre fladdrar framför mig, för mina ögonlock har sakta med säkert stängts. Det tar på krafterna att vara ute på vandring med Himalayan Adventure Girls. Att bli uppbjuden till dans av Anu stup i kvarten, gräva efter stenar och skorpioner med gänget, och äta otroligt god mat som lagas i klassrummet. Så det gula tältet under träden med min sovsäck inuti pockar nu starkt på min uppmärksamhet.


Kontorsarbete i Katmandu

I stadsdelen Thamel i Katmandu stångas företag inom äventyrsturism med varandra om att fånga besökares uppmärksamhet. Det är höst och därmed högsäsong för turism, så alla är angelägna om att få så många bokningar som möjligt. Men en bit utanför trängseln, på andra sidan den stora vägen, ligger Himalayan Adventure Girls lilla kontor. Anu visar mig vägen, och väl där får jag träffa Sita och Radha för första gången. Den fjärde medlemmen Kamala är i Japan för tillfället, och Radha har precis kommit tillbaka därifrån. Jag får sitta på en av bänkarna, medan Anu tar plats bakom skrivbordet. Tekokaren sätts igång och jag ser mig omkring. På väggarna finns certifikat och andra viktiga papper, en karta över Nepal och en whiteboardtavla med information om kommande resor. Ut mot gatan finns ingen dörr eller annan barriär. Vi är fullt synliga för förbipasserande, som ofta stannar och hälsar på Anu, Sita och Radha. Efter ett par timmars arbete och tedrickande kommer en kvinna förbi med momo, en typ av dumplings, som vi mumsar på under en kort paus i arbetet.

     

Himalayan Adventure Girls är både ett företag och en ideell organisation (officiellt Himalayan Adventure Nepali Girls) som grundades 2008. Företaget innefattar resorna och betalar de anställdas löner, medan organisationen tar hand om utbildning av tjejer som vill lära sig att guida inom kajakpaddling, rafting och annat. De vill nu att fler ansluter sig så att de kan växa. ”Jag vill att fler och fler tjejer kommer till vårt företag”, säger Sita.


 Men att rekrytera är inte alltid det lättaste. Vissa av personerna de utbildar väljer att jobba för andra företag, eller lämnar turismen för att arbeta i hemmet. Och trots att det finns ett intresse krävs det ofta mycket av de tjejer som vill börja jobba för Himalayan Adventure Girls, eftersom de bryter mot den starka normen att stanna hemma. Och just den här säsongen är det extra svårt, eftersom jordbävningen dragit ned antalet turister som kommer till Nepal. Många företag har fått stänga eller tillfälligt dra ned på verksamheten. Men inom Himalayan Adventure Girls finns hopp om framtiden. Anu, Radha, Kamala och Sita är ivriga att se fler tjejer ansluta sig. ”Just nu har jag ingen annan plan”, säger Anu, ”Jag vill göra så att Himalayan Adventure Girls växer först. Och jag vill se fler tjejer i framtiden, som förvaltar företaget på ett bra sätt. Jag vill inte se Himalayan Adventure Girls endast i historien.” Även gästerna tycker att Himalayan Adventure Girls har ett vinnande koncept som ligger i tiden, även om det förmodligen kommer att ta ett tag innan kvinnliga guider blir en vanlig syn i Nepal.

 

Just den här arbetsdagen i Katmandu måste Anu, Sita och Radha sluta jobbet tidigare än vanligt. Indien har strypt flödet av gasol och bensin till Nepal, vilket har lett till att inga bussar finns för tjejerna att åka hem med. Istället behöver de tid för att gå den långa sträckan. När vi stängt kontoret följer Sita och Radha mig tillbaka till centrala Thamel. På vägen finner de hela tiden folk att hälsa på. De verkar ha bra relationer med många andra som jobbar inom turism. Vi kikar in på Himalayan Ecstasys kontor, som ligger mer centralt men också mindre synligt från gatan. Himalayan Ecstasy har hjälpt Far Away Adventures att arrangera vandringar sedan starten 2003.


Himalayan Ecstasy ägs av Anil och är Himalayan Adventure Girls samarbetspartner. Innan Himalayan Adventure Girls hade ett eget kontor arbetade de härifrån. De båda företagen är bekanta sedan många år och har nu ett ömsesidigt samarbete. Himalayan Ecstasy är ett äldre företag med fler anställda och Anil hjälper gärna tjejerna om de behöver låna utrustning eller fråga om råd. ”De är så hjälpsamma och så vänliga”, säger Anu. Samtidigt kan Himalayan Adventure Girls bidra med specialistkunskap inom rafting, kajakpaddling och annat som vanligtvis inte inkluderas i Himalayan Ecstasys verksamhet. I samarbetet finns också Far Away Adventures. Tillsammans kan de tre företagen ge varandra fler kunder och hjälpas åt, även om det såklart finns en viss konkurrens dem emellan.

 

Himalayan Adventure Girls arbete kring kontoret i Katmandu är hårt och ofta hektiskt. Det finns en hel del att göra, samtidigt som de måste anpassa sig efter bensinkrisen, begränsad tillgång till elektricitet och andra hinder i vardagen. Det är naturligt att klockslagen inte är lika viktiga som i Sverige. Arbetet pågår när tillfälle dyker upp. En planerad shoppingrunda kan senareläggas till förmån för en kopp te eller en pratstund med folk på gatan. Så länge bokning, planering och shopping görs innan nästa resa finns det alltid utrymme för spontanitet, te och momo.


I finurliga forsar

I staden Fishling vid floden Trisuli ligger en nyligen uppblåst flotte på stranden, tillsammans med ett antal forskajaker. Snart ska jag tillsammans med en grupp blandade individer borda flotten och ta oss ned en bit längs floden. Alla andra i gruppen har testat rafting åtminstone en gång tidigare, men för mig är det premiär. Radha från Himalayan Adventure Girls är vår kapten och går igenom teknik och säkerhetsåtgärder. Jag är idel öra, ty jag vill ogärna drunkna i de respektingivande forsarna.

     

När det sedan bär av tar vi oss fram utan problem. Mellan forsarna finns gott om lugnt vatten med utrymme att vila. Men alltför mycket lugnt vatten och vila tycker inte Radha att vi ska ha. Hon skvätter vatten på oss så fort vi torkat och lurar oss att stå upp för att sedan knuffa mig i vattnet. Jag lägger mig snabbt på rygg med böjda ben i vattnet för att undvika de livsfarliga stenarna, som kan dyka upp var som helst. Men det är såklart ingen fara. Radha vet var floden är farlig och var det finns utrymme för att lagom snällt retas med besättningen. Jag blir räddad och efter mig får de andra också smaka på Trisulis blöta famn – kanske mest av alla kapten Radha.

 

Det är i vattnet som Radha, Anu, Kamala och Sita i Himalayan Adventure Girls har den största grunden till deras erfarenhet som guider. Detta trots att de innan sin träning inte ens kunde simma. Inka från Far Away Adventures var en av huvudpersonerna i att värva och träna tjejerna i kajakpaddling och rafting. ”Och jag sade ’ja, varför inte?’”, berättar Kamala i sin historia om hur hon fick erbjudandet om träning från Inka. Träningen började ofta i bassänger där deltagarna lugnt kunde lära sig att simma och paddla så smått. Sedan går utvecklingen snabbt framåt. Tjejerna har idag även erfarenhet från arbete i andra länder, såsom Japan, Island och Sverige. ”Jag möter många människor i många olika länder – mycket erfarenhet”, säger Radha. Även tillbaka i Nepal jobbar tjejerna också för andra företag än Himalayan Adventure Girls. Deras erfarenhet är eftertraktad under turistsäsongen.


Utlandet lockar med många nya möjligheter för tjejerna i Himalayan Adventure Girls. Ibland kan möjligheterna verka betydligt större än de som finns på hemmaplan. Men det är också i Nepal de först lärde sig att paddla. Där känner de floderna och vet precis hur de ska bete sig. ”I floden behöver vi fysik, vi behöver mental styrka”, säger Anu. Som guide i floden gäller det att vara beredd på allt. För bus och en rolig resa kan snabbt gå över i verkligt farliga situationer. Floden visar ingen förståelse för att våra kroppar blir trötta. Då måste guiderna ta kommando och bedöma om vi fortfarande kan vara till hjälp eller helt bör tas under deras skyddande vingar.

 

Att resa med Himalayan Adventure Girls kan innebära både vandring och vattenaktiviteter. Den som åker till Nepal med sikte på att vandra kan bli glatt överraskad av den paddling som Radha, Kamala, Anu och Sita så väl vet hur de ska genomföra på ett bra sätt. Och just överraskningar (både positiva och negativa) är det som gör många resor i Nepal till ett gott minne. Att komma hit med stora och detaljerade förväntningar kan däremot göra dig besviken. I Sverige vet vi generellt väldigt lite om Nepal och vad som finns där, vilket gör att felaktiga föreställningar lätt kan göra oss blinda för vad vi faktiskt ser när vi kommer fram.

     

Så kanske är det bättre att möta en stundande resa till Nepal med få och diffusa föraningar, för att istället vara öppen för överraskningar. Att vandra in i ett land i blindo kan självklart vara skrämmande, men vi kan i alla fall vara säkra på att Himalayan Adventure Girls har koll på vad som sker och håller vår hand från start till mål.

 

Det som utmärker Himalayan Adventure Girls i mängden av Nepals äventyrsentreprenörer är att de fortsätter att sträva efter nya erfarenheter och nya mål. Ingen av tjejerna nöjer sig med att enbart fullända sin paddling, utan de vill också bli bättre på andra områden, såsom vandring och bergsbestigning. Och även Adventure Girls-kvartetten i sig ger oss en stor variation, både när det gäller Nepals olika folkgrupper med tillhörande modersmål och tjejernas egna personligheter.


Himalayan Adventure Girls vill ge oss hela Nepal, från topp till tå. Men det är trots allt floden som än så länge är deras paradnummer. Detta gör att det inte bara är i Nepals uppförsbackar vi har något att se fram emot. När vi går nedför kommer det forsande vattnet allt närmare, och med det löften om något att minnas.

Tips: