Idas Everestresa april 2015

Ida Bäckström reste med Far Away Adventures förra hösten, på vår ekovandring, och sedan igen i våras då hon gjorde vandringen till Everest Base Camp. Ida som under ett par år kämpat med en sjukdom fann sin självkänsla i Nepal. Nu är hon snart på väg dit igen för att hjälpa landet som hjälpte henne! Här är Idas rörande berättelse om vandringen till Everest Base Camp i april 2015!

" Det var en tidig morgon när vi klev in på flygplatsen i Kathmandu. Det var i mitten på November och jag och pappa hade spenderat två veckor i Nepal. Vi hade både vandrat i bergen och i djungeln och haft möjligheten att träffa fantastiska människor under tiden. Men nu satt vi här på flygplatsen på väg tillbaka till Sverige. Så kom plötsligt den där känslan, den där starka känslan av att jag måste åka tillbaka till Nepal. Även fast jag då inte ens hade hunnit lämna landet så hade Nepal lämnat ett så starkt intryck på mig att jag kände att jag bara måste tillbaka hit.

Känslan ville inte försvinna utan växte sig istället starkare. Jag hann bara spendera ett par dagar hemma i Sverige innan jag bokade min återresa. Och den här gången hade jag bestämt mig för att åka. Jag skulle åka på en gruppresa till "Everst Base Camp" i slutet på mars. En resa på ca 3 veckor.

Det var svårt att förklara för folk varför jag skulle åka tillbaka till Nepal och varför så snart. Känslan var så stark att jag helt enkelt inte hade något val.

Resan kändes viktig på så många plan. Jag hade i och med min sjukdom haft 2 tuffa år med en självkänsla som hade gått i botten. Jag hade tvivlat på mig själv så många gånger och ofta känt mig begränsad på grund av min nedsättning. Jag kände mig oftast beroende av andra människor. Att jag hela tiden var tvungen att ha med mig någon som kunde backa upp och "rädda" mig om jag vid nått tillfälle inte skulle höra.

Men under hörsten hade jag börjat få tillbaka lite av min självkänsla och med resan till Nepal tillsammans med pappa så gick jag ytterligare ett steg framåt. Jag kände mig nu tillräckligt stark för att åka iväg själv. Och resan tillbaka till Nepal kändes som sagt viktigare än någonsin. Den skulle bli ett bevis på att jag faktiskt inte behöver bli så begränsad som jag tidigare trott, den skulle bevisa att jag faktiskt kan göra saker på egen hand utan att hela tiden förlita mig på att någon annan. Den skulle bli den utmaning jag behövde för att komma framåt och för att stärka min självkänsla.

Men när jag satt där på flygplatsen i Umeå och väntade på första flyget så fick jag lite panik. Vad hade jag gett mig in på egentligen, varför hade jag fått för mig att åka själv, hur skulle det här gå egentligen!? Men när jag väl hade satt mig på planet så kändes allt bättre igen, jag kände mig lugn, nu var jag äntligen påväg. 

Nu var jag äntligen på väg mot förmodligen en av mina livs viktigaste resor. Jag kände mig förväntansfull. Allt flöt på otroligt bra. Mellanlandade i Doha för att sedan därifrån åka vidare mot Kathmandu. Klockan var närmare 9 på kvällen när jag landade i Kathmandu.  en av guiderna från min förra resa till Nepal kontaktat mig och lovat att hämta upp mig på flygplatsen, så det kändes skönt när man klev ut där i folkvimlet utanför flygplatsen och ett känt ansikte mötte en.

Gruppen som jag skulle resa med var 5 stycken svenskar. Ingen kände varandra sedan tidigare och alla var i olika åldrar. Vi skulle vandra tillsammans i 12 dagar och vi skulle upp på höjder över 5000 meter. Jag hade bestämt mig innan jag åkte att jag skulle berätta för alla i gruppen så fort som möjligt att jag hörde dåligt. Mest för att jag skulle kunna känna mig lugn och trygg men även för att dom skulle förstå att om jag inte svarar på något dom sa skulle det vara för att jag inte hörde och inte för att jag är otrevlig, sur eller högfärdig på något vis.

Vandringen började med en flygtur upp till Lukla. En spännande flygtur på många sätt då det var ett litet propellerplan man åkte och sen var landningsbanan något man inte glömmer i första taget. Det var en kort landningsbana som låg belägen på en liten klippa med ett stup i ena änden och en bergvägg i andra. Landningsbanan lutade uppåt just för att flygplanet skulle hinna stanna innan bergväggen. Och som tur var så hann den göra det även när vi landande.

Vi vandrade 5-6 timmar per dag, åt lunch i byarna efter vägen och tillbringade nätterna i "tea house", som i princip är samma sak som ett vandrarhem. Vi hade acklimatiseringsdagar då vi under dagen vandrade upp på en högre höjd för att sedan vandra ner igen och sova. Ju högre upp vi kom desto tuffare blev det, både klimatet och den fysiska ansträngningen. Syrenivån blir allt lägre, det blir kallare och kroppen blir allt tröttare. Vi mötte många under vandringen som hade blivit höjdsjuka. Jag klarade mig dock bättre än väntat, visst jag kände av huvudvärk till och från och blev andfådd. Men annars gick det bra och jag kände mig pigg. Man vandrar i långsam takt, både för att kroppen ska hinna anpassa sig till höjden, men även för att man blir otroligt andfådd när man kommer upp på hög höjd. Man tar ett litet steg i taget och stannar ofta för små vilo- och andningspauser.

Efter 7 dagar stod jag sedan där på "Everest Base Camp" 5365 meter! Morgonen därpå skulle vi sedan upp tidigt, kl 04.45 började vi bestigningen av "Kala Pathar" Ett berg på 5545 m. Det var mörkt och kallt ute. Med hjälp av skenet från våra pannlampor kunde vi se den lilla stigen upp för berget som vi skulle gå. Det var flera grupper på väg upp mot toppen den här tidiga morgonen. Alla ville hinna fram för att se solen gå upp över världens högsta berg, Mount Everest. Alla var i olika skick, vissa hade problem med höjdsjuka medan andra var relativt pigga. Jag själv mådde bra, kände inte av någon större påverkan av höjdsjuka. Men jag frös. Både mina fötter och händer var kalla som isbitar och jag tänkte hela tiden att jag snart kommer att förfrysa mig. Jag valde därför att gå på i snabbare takt än resten av gruppen. Det var tufft, vi befann oss nu på hög höjd så man blev andfådd för minsta lilla ansträngning. Men jag frös så pass mycket att jag såg det som enda alternativet för att kunna ta mig till toppen. Sakta men säkert började solen stiga upp och efter ett par timmars vandring stod jag sen där på toppen av Kala Pathar. Utsikten var helt makalös och känslan av att ha klarat av nå toppen var fantastisk.

Men det var kallt så efter kanske 15-20 minuter på toppen började vi vandra neråt igen. Och att vandra neråt är faktiskt tufft det också, även fast man kanske inte kan tro det så är det jobbigare än man kan tro. Man får otroligt mycket mjölksyra i benen och knäna tar också mycket stryk. Så jag försökte sicksacka ner i den mån det gick. När vi sedan väl kom ner för berget och tillbaka till vårt "tea house" så väntade en välbehövd frukost. Sedan fortsatte vandringen. Nu skulle vi ju gå hela vägen tillbaka till Lukla.

Efter 4 dagar var vi sedan tillbaka på flygplatsen i Lukla och återigen väntade den hisnande flygningen tillbaka till Kathmandu. Men det gick bra även denna gång.Vi spenderade sedan 4 dagar i Kathmandu, blev lite shopping, massage och promenader runt stans sevärdheter.

Efter 3 veckor satt jag sedan återigen på flygplatsen i Kathmandu. Det hade varit en fantastisk resa och det var med en nöjd och stolt känsla som jag sedan satte mig på planet tillbaka till Sverige. Jag kände mig starkare än någonsin och min självkänsla var på topp. Jag hade både klarat av den fysiska utmaningen som vandringen innebar men framför allt hade jag bevisat för mig att jag faktiskt kan, jag klarar mig själv och jag kan faktiskt trots min nedsättning förverkliga mina drömmar och göra det jag vill med mitt liv. Nu håller jag för fullt på att packa för nästa utmaning och äventyr!

Namaste!"
Ida med Mount Everest i bakgrunden 







Gruppen som vandrade tillsammans till EBC 







Sista dagens vandring upp mot baslägret 







Vid Everest Base Camp 





Tips: