Bhutanresa – Anita Lundmark 2008

Bhutanresa – Anita Lundmark 2008

Hösten 2008 åkte Anita Lundmark och Ulf Lönnroos på en skräddarsydd resa till Bhutan, Tibet och Nepal. De skrev en fantastisk berättelse om sin Bhutanresa:

”Vårt sällsamma äventyr hösten 2008 omfattade Tibet, Bhutan och Nepal. Ett varmt tack till Inka Gurung (då Trollsås) på Far Away Adventures som hjälpte oss att genomföra resan . Här följer några glimtar från våra upplevelser i Bhutan.

På drakens vingar
Flygresan till Åskdrakens land är magisk. Vi närmar oss från väster och passerar flera av världens högsta bergstoppar. Så nära att vi nästan kan ta på dem! Drottningen av dem alla tronar majestätiskt högt ovan molnen. Ett tunt flor av snö virvlar runt hennes hjässa. Hon får oss att tappa andan.

Efter knappt en timme söker vi oss ned bland bergen. Höjderna blir allt brantare och dalarna allt djupare. Långsamt sluter Himalaya oss i sin famn. Piloten navigerar lugnt och säkert. Men det är trångt och vingarna på vår Airbus snuddar nästan vid trädtopparna på de gröna sluttningarna. Så öppnar sig plötsligt den bördiga Parodalen.

Förra året firades monarkins hundraårsjubileum i Druk Yul. Egentligen inföll det redan 2007, men landets astrologer menade att det var ett ogynnsamt år. Stjärntydarna har stor makt och firandet flyttades till 2008. Samma år firade det nationella flygbolaget – Drukair – tjugofemårsjubileum. Paro Airport, landets hittills enda flygplats, öppnades nämligen 1983.

Känslan när planet äntligen står stilla är obeskrivlig. Vi har landat på en av världens tio svåraste och därmed farligaste flygplatser – enligt flera olika rankningslistor. Och det gick bra! Landningsbanan är en av de kortaste i världen, endast 1 800 meter lång. Den ligger där på botten av dalen, inklämd mellan 5 000 meter höga berg. Efter en brant dykning måste planet ta sig genom en smal ”korridor” till flygplatsen. Det krävs både god planering och bra precision för att kunna utnyttja hela den korta bromssträckan. Så fort hjulen tagit mark måste inbromsningen börja.

Att starta härifrån är minst lika krävande. Planet ska helst lyfta före klockan tio på förmiddagen, då luften ännu är tillräckligt sval för att kunna bära de stora maskinerna. Bara åtta piloter i hela världen anses kvalificerade att starta och landa här – samtliga anställda av Drukair.

Ankomsthallen är som hämtad ur ”Tusen och en natt”. På andra sidan väntar vår sagoprins Pasang. Ja, egentligen är han väl ingen prins, utan en av landets turistguider. Alla besökare här måste ha en följeslagare på sin Bhutanresa. Och dessutom resa i grupp – även om gruppen faktisk kan bestå av en enda resenär med guide och chaufför. Tillsammans med Pasang möter vi en helt ny värld.

Armani, Dior och Alvar Aalto – släng er i väggen
Inga Levis-jeans så långt ögat når. Nej, här är det folkdräkt som gäller. Den är till och med föreskriven enligt lagen, åtminstone under arbetstid om man arbetar offentligt och vid festligheter.

Män och pojkar har en morgonrocksliknande gho och knästrumpor. Männens gho når faktiskt ända ned till fötterna, men när man satt på den enligt konstens alla regler når den bara strax nedanför knäet. Frampå magen bildar tyget då en påse. ”Världens största ficka” skrattar Pasang och visar en del av innehållet: mobiltelefon, några ngultrum, en penna, två äpplen, solglasögon, en prydligt hopvikt kabney (den scarf män måste svepa om sig vid besök i en dzong, skola eller annan offentlig byggnad) och de papper vi behöver för vår rundresa. Vi upptäcker så småningom att denna bottenlösa ficka även kan rymma lunchlåda, böcker, cigaretter (trots tobaksförbudet!), leksakspistoler – ja, antagligen det mesta man kan behöva. Kvinnor och flickor bär sin fotsida kira med värdighet och elegans. Den består av ett rektangulärt tyg av bomull eller siden som man sveper runt kroppen. Vid axlarna fästs kiran med silverbroscher (koma). Dräkten består dessutom av en vacker toego – en kort, öppen jacka som bärs över kiran. Vid besök i en dzong ska kvinnan hänga ett brett band – rachu – över sin vänstra axel.

Trots att de flesta går i traditionella kläder är det omöjligt att tala om likriktning. Nej, snarare då en fröjd för både ögat och själen. Kläderna kan vara enfärgade, men är oftast smakfullt mönstrade med ränder, rutor och ibland traditionella broderier. De finaste tygerna är vävda och broderade för hand. Färgerna skiftar i det oändliga, men man ser sällan starkt röda och gula färger eftersom dessa är reserverade för munkarna. Blommiga mönster är tabu.

Även husens utformning styrs av lagstiftningen – allt för att bevara landets kulturella särart. Alla byggnader – från bondgårdar till bensinstationer – ska uppföras enligt samma traditionella modell. Man har dock skippat elementhus och snabbcement. Byggnadsmaterialen är trä, sten och lera. Husen är oftast vita, men dekorerade med vackra naturfärger. Motiven kan vara swastikan, lotusblomman eller mytiska djur. Mest uppseendeväckande – åtminstone för oss – är de röda, erigerade jättefallosar som målats på en del hus. De associerar till Lama Drukpa Kunley och anses skydda mot allt ont. Han levde 1455-1529, är ett av landets mest populära helgon och kallas även Divine Madman – den gudomlige dåren.

Inte bara chili, ost och ris…
På ett rep utanför restaurangen hänger tunna strimlor av nötkött. På taket till en låg utbyggnad strax bredvid ligger mer mat på tork. Förutom den röda chilin ser vi något som vi förmodar är svamp.

Restaurangen, i bottenvåningen på Chhodon Hotel i Thimphu, är inte ”godkänd” för turister. Vi har fått tjata i timmar för att få komma hit. Inte för att det varit något fel på den turistanpassade mat vi blivit bjudna på hittills. Men vi vill ge smaklökarna en ordentlig utmaning. Och frågan är, kan man egentligen säga att man besökt ett land – ett folk – om man inte tagit del av deras egen mat och dryck? Nyfikna blickar följer oss när vi kommer in i den lilla, ombonade matsalen. Vi slår oss ned på en bänk vid ett av de låga borden och Pasang beställer in ett urval vanliga rätter. Trots att vi desinficerat våra händer tar det emot att äta med fingrarna som våra vänner gör. Vi börjar med att dricka ett glas syrlig mjölk – eller vattnig yoghurt. ”Det är bra för matsmältningen” säger Pasang och ler generat åt våra grimaser. ”Jag undrar om det verkligen var klokt att gå hit” mumlar han när han presenterat maten som står framför oss.

Sedan äter vi oss, med varierande framgång, igenom hela ”buffén”. De stekta revbensspjällen och det torkade nötköttet smakar delikat. Spenatsoppan och de stekta ormbunkarna är inte heller så tokiga. Den kokta komagen och det kokta fläsket är besvärligare. De vänder nästan när de kommit halvvägs ned genom matstrupen. Favoriten är helt klart en otroligt god, men brännande het ema datse. Och till allt detta naturligtvis det röda riset. Ema datse (chili i ostsås) är landets nationalrätt och det de helst äter – till frukost, lunch och middag.

Som avslutning på festen blir det varsitt glas arra – brännvinet som framställs lokalt av vete eller ris. Det serveras varmt med stekt äggröra på botten av glaset! En mycket säregen ”cocktail” som tydligen, enligt traditionen, delas mellan man och hustru så att mannen dricker spriten och kvinnan får ägget på botten. Ett glas arra går ned, men vi avböjer vänligt påfyllningen…

Den gudomlige dårens badkar
Morgonpromenaden tar oss förbi landets vackraste dzong – Punakha Dzong. Där vilar ännu kvarlevorna av Zhabdrung Ngawang Namgyal, den tibetanske laman med skägget. Han som på 1600-talet enade landet under namnet Druk Yul. Där kröntes också landets förste kung, Ugyen Wangchuck, den 17 december 1907. Strax intill den imponerande dzongen ruvar lilla Dzong Chug med en staty av Budda som sägs ha förmågan att tala.

Under tystnad passerar vi krematoriet och en smal, knirrande och till synes oändlig hängbro tar oss över Pho Chhu. En bra bit uppströms väntar gummiflotten och killarna som ska följa oss nedför floden. Det tycks som om alla invånarna – unga och gamla – i den lilla byn vid flodstranden har samlats vid flotten. De ser med förtjusning på när vi mödosamt klämmer in oss i de måttligt smickrande våtdräkterna. Riktigt pinsamt känns det när vi – under publiken jubel – utrustar oss med flytväst, hjälm och solglasögon. Tänk om man kunde se sig själv med deras ögon!

Vi får en kort instruktion på dzonglish (blandning mellan dzongkha och engelska) i den grundläggande tekniken och kliver i den stora gummiflotten. Sedan bär det iväg. Vi glider ut på den lugna floden och driver till en början med strömmen. Visst får vi använda våra paddlar ibland. I början litet tafatt, men ganska snart har vi lärt oss att ta i när det behövs. Vår ”kapten” kämpar för att överrösta forsarna. Visserligen utmanar vi flodgudinnan, men hon visar sig från sin vänligaste sida. Bara vid två tillfällen är forsen tillräckligt vild för att ge oss en dusch. Men den är kall – temperaturen är högst femton grader. Inte så konstigt eftersom vattnet kommer från någon snabbt smältande glaciär högt upp bland bergen.

Vi gör ett kort strandhugg för att prova Lama Drukpa Kunleys (Divine Madman´s) badkar. Jättegrytan som svarvats i berget precis vid flodkanten rymmer minst två personer. Med stenar som värmts i elden kan badvattnet bli precis så varmt man vill. Med tanke på allt vi fått höra om denne gudomlige dåres skandalösa leverne är det inte särskilt svårt att föreställa sig vad han kunde ägna sig åt här – mer än att bada förstås!

Nedströms Punakha Dzong flyter de ihop, Mo Chhu (Moderfloden) och Pho Chhu (Faderfloden). Resultatet blir Puna Tsang Chhu som är minst dubbelt så bred. Vi hoppar ur flottarna och simmar en bit i det strömmande vattnet. Flodgudinnan verkar inte så förtjust i detta, men när vi känner att strömmen blir för strid får vi hjälp upp i flotten igen. Trots det kalla vattnet håller vi oss varma i våtdräkterna. Men våra infödda vänner fryser så att de skakar fastän de inte varit ur flotten.

Bondens eget sagoslott
Nästa del av vår Bhutanresa är en vandring i Bhutan. Vi vandrar från Paro till Thimphu – på åtta dagar traskar vi 15 mil genom jungfruliga urskogar, längs dalgångar där flockar av ”blå får” nyfiket betraktar oss och över syretunna bergspass på nästan 5 000 meters höjd.

Vi har lämnat Paro bakom oss och följer Paro Chhu med det forsande vita guldet. Tungt lastade hästar passerar oss i karavan. Stigen leder oss genom orörda sagoskogar. Bakom tjocka sjok av lavar finns såväl tomtar som troll. Och säkert en och annan migoi (det inhemska ordet för yeti). Den som inte vet vad biologisk mångfald är hittar definitionen här!

Plötsligt öppnar sig skogen och där ligger den. Bondgården. Som ett litet sagoslott, mjukt inbäddat bland små nyskördade åkerlappar på bergsluttningen. Två våningar hög med en stor luftig vindsvåning. Kvinnan, med munnen röd av doma, vill först inte släppa in oss. ”Det är så ostädat” börjar hon, men Pasang känner familjen och snart klättrar vi uppför den smala trappan – en stock med grovt uthuggna trappsteg – till andra våningen.

Den tandlöse gamlingen som hälsar oss välkomna är kvinnans far. Det visar sig att han lever här tillsammans med dottern, hennes man och deras fem barn. Åtminstone i de västra delarna av Bhutan är det den äldsta dottern som ärver gården. När hon gifter sig flyttar mannen hem till hennes familj.

Från dunklet i hallen kliver vi in i ett rymligt sovrum. Det saknar möbler, men längs ena väggen finns ett skåp fyllt av kuddar och filtar. Och borta i ena hörnet ligger en liten pojke och sover på de breda golvplankorna. Så träder vi in i husets allra heligaste, familjens omsorgsfullt dekorerade choesum – andaktsrummet. På väggarna detaljrika målningar av Budda, Guru Rinpoche och Zhabdrung Ngawang Namgyal. Blommor och påfågelfjädrar pryder altaret, liksom smörlampor, skålar med offergåvor och den obligatoriska kannan med heligt, livgivande vatten.

I övrigt finns inga dekorationer i detta enkla hem. Alla utrymmen har en given funktion. Ett rejält torrförråd för säd och ris och ett rum för förvaring av annan mat, hushållskärl och attiraljer. Så till sist det enkla köket. Här finns, förutom en murad vedspis, husets enda möbel – ett stort träskåp.

Vindsvåningen fungerar som ett enda stort förråd för hö och torkad chili, svamp och grönsaker. Det är öppet åt alla sidor så att vinden kan blåsa rakt igenom. Bottenvåningen är reserverad för gårdens djur, men där förvaras också potatis, rotfrukter och annat.

Om mani padme hum
När vi har vandrat i nästan tre dygn och nått 4 000 meters höjd närmar vi oss Jhomolhari Base Camp (Jangothang). Då träffar hagelskuren oss med full kraft. När vi når lägret är tälten redan resta och hästarna skrapar ivrigt i drivorna av hagelkorn för att hitta något att äta. Hagelskuren övergår i ett ymnigt snöfall. Så ymnigt att vi knappt ser ruinen av den gamla fästningen, där numera endast korpen – Bhutans nationalfågel – huserar. Än mindre ser vi av Jhomolhari och de andra bergstopparna. Och detta ska vara en av de mest spektakulära lägerplatserna i hela Himalaya!

Tillsammans med snön lägger sig en dämpad stämning över hela lägret. I ett försök att höja humöret går vi runt bland de andra grupperna av vandrare och önskar alla en ”Merry Christmas” – den 13 oktober! Vi framkallar väl ett och annat leende, men det lossnar egentligen först när vi föreslår att alla ska gå tre varv medurs runt stupan och be om bättre väder. Helt plötsligt har vi startat en folkrörelse. Genom det täta snöfallet hörs dämpade om mani padme hum och runt stupan är det snart en vältrampad stig i snön.

”Om det fortsätter att snöa blir vi tvungna att avbryta vandringen” säger Pasang försiktigt när vi värmer oss med underbar nykokt tomatsoppa och indiskt bröd – papadum. ”Om det kommer mer snö blir de högsta passen blockerade och varken vi eller hästarna tar sig fram” fortsätter han och sänker modstulet blicken. Med nakna fötter i enkla sandaler går han för att hämta varmt sud-ja (te med salt och smör). Ganska modstulna konstaterar vi att snön fortsätter att falla och utan att ha sett en skymt av Jhomolhari klär vi oss varmt och kryper ned i sovsäckarna.

Vi funderar över fjällvädrets nyckfullhet. Tydligen lika stor här som hemma i Tärnafjällen. Alltmedan temperaturen sjunker ned mot minus tio grader hör vi jakarna böka och grymta i snön utanför vår tältduk. Bortsett från deras kvällsbestyr är det knäpptyst i lägret.

Nästa morgon vaknar vi i ett soldränkt och bländande vitt Himalaya. Vid foten av Jhomolhari (7 314 möh) avnjuter vi vårt livs vackraste frukost. Mycket långsamt klättrar vi uppåt och skrämmer en flock snöduvor som värmer sig i morgonsolen. Bergskammen vi följer tycks ändlös och för varje höjdmeter blir luften tunnare och varje steg som ett hundrameterslopp. Vårt enda sällskap är en och annan betande jak eller jim (så kallas hondjuret). Efter en dryg timme och några hundra meters stigning får vi dock lön för mödan – en betagande vy över Jichu Drakye (6 794 möh). ”Det vackraste berget i Åskdrakens land” konstaterar Pasang med stolthet i blicken. Och vi kan bara hålla med… ”

Här bor det gudomliga väsen på alla höga bergstoppar och sjöjungfrur i varenda sjö” berättar Pasang. ”Vi vill absolut inte störa dem. Därför klättrar vi inte i de höga bergen. Och därför aktar vi oss för att göra något ”orent” vid eller i en sjö.”

Nej, folket i Bhutan har aldrig haft något intresse av att klättra i berg. Men när turisterna började komma efter 1983 så dök även bergsklättrarna upp. Flera sjutusenmeterstoppar där ingen människa förut satt sin fot – vilken dröm för en alpinist! Ett antal expeditioner genomfördes med varierande framgång. Lokalbefolkningen blev dock illa berörd av alla människor som plötsligt rörde sig i de heliga bergen och protesterade hos kungen. Han lyssnade och 1994 infördes, av religiösa skäl, förbud mot bergsklättring. Berget Gangkhar Puensum (7 570 möh) är landets högsta berg och dessutom världens högsta obestigna bergstopp!

Lyckans land
Den förre kungen, King Jigme Singye Wangchuck, har inte bara varit med på listan över världens tio snyggaste män. Han har dessutom varit framsynt nog att låta förändringarna i Bhutan genomföras med stor eftertänksamhet. Några yttre murar har inte behövts för att skydda det lilla landet. En klok ledning har varit minst lika effektivt.

Nu har han också, tillsammans med sin efterträdare sonen Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, infört en demokratisk konstitutionell monarki med allmänna val. Men det finns delar av befolkningen som inte riktigt förstår varför. De har ju haft det så bra med sin enväldige Drakkung (Druk Gyalpo). Varför då demokrati? Kungen har hela tiden menat att människornas lycka är viktigare än landets utveckling. Därför har han infört begreppet bruttonationallycka (Gross National Happiness eller GNH), något som även fångat andra länders intresse. Konceptet handlar till stor del om att leva i harmoni med naturen och vara nöjd med det den ger.

Men visst har det skett ofattbara förändringar i Bhutan. Fram till 1960-talet saknades telefoner, skolor, sjukhus, postgång, egen valuta och turister. Genom varsam utveckling har landet numera allt detta. Man har gått från ett medeltida transportsystem och i det närmaste total isolering till ett fungerande vägnät, flygplan, teve och ultrasnabbt bredband. Men det har skett genom en angenäm korsbefruktning mellan traditioner och försiktigt framåtskridande.

I lyckans land är religionen betydelsefull och munkväsendet starkt. Tempot är eftertänksamt och stress ett okänt fenomen. Man har lyckats undvika hetsande reklam och trafikstockningar. Jakt och kommersiell skogsavverkning förekommer inte. Med cirka 20 000 turister per år har slitaget på natur och kultur begränsats. Och landet ligger, i ett globalt perspektiv, bland de tio rikaste när det gäller biologisk mångfald.

Enligt en brittisk undersökning från 2006 är bhutaneserna det lyckligaste folket i Asien och kommer på åttonde plats bland alla världens länder. (Enligt samma studie är danskarna lyckligast i världen!) ”Hur lyckliga är ni i Sverige?” frågar Pasang när vi försöker förstå begreppet bruttonationallycka. ”Är det sant att ni bara köper och köper?” I den brittiska undersökningen hamnade Sverige på sjunde plats, bara snäppet före Bhutan. Men hur lyckliga är vi egentligen? Druk Yul tycks ha hittat ett recept för lycka. Forskarna har försökt förklara det med en ovanligt stark känsla av nationell identitet. Dessutom en storslagen och oförstörd natur och en till stora delar bevarad traditionell kultur. Detta mycket tack vare att kungen och regeringen valt att begränsa turism och invandring. Och att det vi i dagligt tal menar med utveckling här genomförs efter omsorgsfulla överväganden. Och var kan det passa bättre att gifta sig än i lyckans land?

Buddistiskt bröllop vid Dochu La
Vägen uppför berget slingrar sig som en orm genom den täta skogen. I Bhutan är ”raksträcka” ett okänt begrepp. Karma, vår chaufför, använder signalhornet för att mötande trafikanter ska höra att vi närmar oss. Inte för att trafiken är särskilt tät, men han tutar ändå inför varje kurva. Och det blir många gånger eftersom det i genomsnitt är 22 kurvor per kilometer!

Till slut når vi bergspasset Dochu La på 3 140 meters höjd. Om inte dimman – eller är det kanske molnen – svept in oss i ett mjölkvitt töcken hade vi kunnat se det fantastiska Himalaya. Åtminstone den del av världens högsta bergskedja som ryms i lilla Druk Yul. Nu vandrar vi i stället runt bland de 108 vita stupor som restes här 2005. Försoningen för de liv som spilldes när kungen och hans armé året innan drev ut indiska separatister från skogarna i landets södra delar.

Bergets gudinna låter slöjorna glida undan ett ögonblick och uppe på höjden, bland majestätiska tallar, blottas det nybyggda Drukwangyel Lhakhang. Templet öppnades så sent som sommaren 2008. Där inne härskar skönheten och lugnet. Under tystnad begrundar vi de sagolika väggmålningarna och förbereder oss för den stora stunden. Glädjen och spänningen samsas med rykande örter och smörlampornas fladdrande lågor.

Iklädd den traditionella mörkröda dräkten närmar sig munken som ska förena oss. Vi hälsar med vördnad och överlämnar rökelse, smör, kex, karameller och några ngultrum på altaret. På var sida om altaret finns en stor elefantbete. Vi knyter vita sidensjalar – kata – runt dessa samtidigt som vi under tystnad ber om ett långt liv tillsammans. Munken ber för oss på dzongkha och Pasang, vår guide, översätter. ”Må ni länge leva tillsammans i glädje och harmoni. Må ert gemensamma liv vara fyllt av respekt, framgång och inre lycka.”

Tillsammans med munken söker vi oss in bakom altaret och närmar oss den gyllene buddastatyn. Efter att först ha sänkt våra huvuden till dess fötter tänder vi med andakt varsin smörlampa. Munken ber ännu en gång för oss och för våra barn (som hemma i Sverige är helt ovetande om vad som pågår här). Munken ger oss, efter en stunds eftertanke, våra nya namn – Sangay Dorje och Sangay Dema. Namnen får vi från Sakyamuni – den store Budda.

Därefter prostrerar vi framför altaret. Vi ber om rätt handlande, rätt tal och rätt tankar och överlämnar våra synder till jorden genom att gå ned på knä och vila pannan mot det svala tempelgolvet. Tre gånger upprepar vi detta. Munken lägger vita kata runt våra axlar och fyller våra kupade händer med välsignat vatten som ger långt liv. Vi fuktar läpparna med några droppar av det metalldoftande vattnet och smörjer hår och hals med resten. Vi tackar den saktmodige munken och säger farväl. Innan vi lämnar templet avslöjar han, med ett av doma rödfärgat leende, att vi är det första par som vigts i det nya templet och att det ska göra äktenskapet särskilt gynnsamt.

Vi kliver ut i den fuktiga dimman och går ett varv medsols runt templet. Innan vi lämnar det fridfulla området fäster vi upp böneflaggor. Våra böner om minskat lidande för allt levande förs sedan med vindens hjälp ut över hela världen.

Och vi är lyckligt nygifta!

Av Sangay Dema och Sangay Dorje (alias Anita Lundmark och Ulf Lönnroos)