Tips
Läs mer om guiderna i Himalayan Adventure Girls
Läs mer om att resa till Nepal:
Läs mer om hur du kan lära dig att paddla forskajak:
Forspaddlingskurs i Dala-Floda
Läs om vår årliga resa till Nepal med med forspaddling:
Forspaddling på SUP och vandring i Nepal 2016
Michael Andersson, Sverige och Daniel Tarrach, Tyskland, var två av dem som gjorde vår speciella resa ”Paddla för Nepal” i oktober 2016. I resan ingick både en forspaddlingskurs samt en vandring. Micke paddlade SUP-bräda på paddlingsturerna vilket är väldigt ovanligt. Äventyret guidades av Inka och Amrit Gurung tillsammans med de kvinnliga guiderna i Himalayan Adventure Girls, Sita, Anu och Kamala. Daniel och Micke som är gamla vänner och tillsammans skrivit en berättelse om sina upplevelser på Nepalresan:
”Resan till sagolandet från Geografilektionen”
Daniel:
”Jag vet inte om jag någonsin hade kommit till Nepal om min kompis Mikael inte hade tagit med mig. Vi känner varandra sedan gymnasiet. På den tiden var vi båda djupt imponerade av vår geografilärare; en man som hade besökt de mest spännande tänkbara platser som Himalaya. Under hans lektioner visade han gärna många foton. I halvmörkret och till projektorns surrande såg klassen på enorma berg, främmande men oftast leende ansikten, byar som låg på höga branta berg och långa vandringsleder som slingrade sig genom det steniga berglandskapet.
Mest uppseendeväckande var bilderna som visade saker som klart avgränsade sig från vår kultur. På en av dem hade han fotograferat en grupp buddistiska pilgrimer under deras traditionella böneritual. Han förklarade att de tror på återfödelse och försöker nå ett tillstånd där man inte behöver återfödas igen. Jag fick känslan att jag skulle behöva minst ett liv till innan jag skulle få se landet som min geografilärare hade besökt.”
Micke:
”De där bergen känner jag igen, det är ju Everest, Lhotse och Makalu, de högsta bergen i världen! Mina tankar vandrar tillbaka till skolbänken under gymnasietiden när vår geografilärare hade föreläsning om hur olika bergskedjor bildades. De höga bergen fascinerade redan då och jag lovade mig själv att en dag skulle jag se dem med egna ögon, och nu var de på andra sidan flygplansfönstret. Va fasen Daniel måste ju få se dem också…”
Daniel:
”Flyget som gick från Mumbai till Kathmandu upplevde jag i ett dvala-liknande tillstånd och när jag plötsligt hörde en ropande svensk-talande röst behövde jag tid att förstå att planet skulle varken krascha eller hade plötsligt blivit fyllt med flera svenskar: Mikael (som satt två rader bakom mig) sade till mig att se genom fönstret. Jag öppnade mina ögon och vaknade omedelbart. Nepal välkomnar alla sina flygresenärer på sitt mest häpnadsväckande sätt; samtidigt som planet närmade sig landet, växte världens högsta berg vid horisonten. En mur av sten, snö och is som verkade så hög att man kunde tro den skulle kunna skrapa på planets undersida om man skulle vilja flyga över den.
Micke:
”6 o’clock, lean forward and paddle, paddle, paddle!
Oj, det är en horisontlinje på floden! Det innebär att det kommer en fors. Ibland undrar jag vad jag håller på med. På denna resa ville jag prova att paddla SUP (bräda som man står och paddlar på) i Nepals forsar. Vilket har sina för- och nackdelar; Fördelen är att jag har bättre översyn över forsen i och med att jag står upp. Nackdelen är att jag har det lite svårare med balansen och i en grund fors kan det lätt göra ont när man får när kontakt med stenar. Jag ger ifrån mig ett nervöst skratt och sätter mig på knä på brädan…. ”
Daniel:
”“Now you must be careful! There is a rapid ahead and you must . . .”, ropade min instruktör Sita. Forsens brus och avståndet gjorde att jag hade svårt att förstå henne. ”What? I can’t understand you.”
”You must . . .Ok! 6 o’clock, lean forward and paddle, paddle, paddle!”
I samma ögonblick försvann hon och hennes kajak som om hon hade uppslukats av en stor våg. Det dröjde inte länge innan jag skulle förstå varför. All flodens vatten pressade sig nu genom ett trängre flodbädd, och jag drogs med vattenmassorna uppför en jätte stor våg och plötsligt fick jag luft under kajaken. Efter en och en halv, kanske två meters fall, landade jag igen och fortsatte vidare genom ett långt tåg av stora vågor. I mitt fall var det ingen tanke på att kunna hålla båten på 6 o’clock (dvs. med nosen mot strömmens riktning); jag försökte att luta mig framåt men det var forsen som bestämde min riktning och jag fick känslan att mitt paddlande påverkade min kurs lika mycket som en Duracell-kanin hade kunnat åstadkomma. Men jag lyckades hålla mig på rätt köl.
Reseplaneringen möjliggjorde en stegvis inlärning som även jag som nybörjare kunde följa. De första paddelturerna handlade mycket om att alla kunde lära eller fräscha upp grundläggande paddelkunskaper och det hela gjordes på flodavsnitt som gav utrymme för att göra fel. Jag välte ofta under min första tid i forsarna men varje gång jag försvann under vattenytan dröjde det inte länge innan jag och min kajak var redo igen för att kunna fortsätta paddelturen.
Paddelinstruktörerna var till stor hjälp. Jag är lärare och under min studietid fick jag lära mig och testa flera pedagogiska teorier. Här träffade jag på en som blir mindre vanlig hos oss: Att omhänderta och leda sin elev tills den kan själv, kopplat till ett intresse att den också klarar sig i framtiden. ”In the rapid always 6 o’clock.”, ”Don’t stop paddling. Keep paddling in the rapid.”, ”In strongwaves: Lean forward.”, “Now! Paddle, paddle, paddle!”, “Use your hips more for balance.” Med obegränsat tålamod och ett öppet öga för hur jag arbetade mig genom de olika forsar, upprepade mina instruktörer sina kommandon och visade mig igen så ofta som det behövdes tills jag klarade mig själv (på de flestaställen) i forsarna. Tack vare deras aktsamhet lärde jag mig snabbt och hade också roligt när forsarna blev allt mera utmanande.
Micke:
”Forsen tar tag i brädan och skjuter mig ner för ett litet fall. Den enda tanke jag har i huvudet är att hålla brädan rak, jag hör hur fenorna skrapar i sten och jag får trycka ordentligt med paddeln för att inte få brädan på tvären mot vattenflödet, vilket skulle innebära en säker kantring, med ett splash landar bräda, jag guppar vidare över några vågor och lyckas i slutet av forsen glida in i ett bakvatten för att stanna. Känner att jag har ett stomatolleende på läpparna när jag möter guiden Amrits blick och gör tecknet att jag är ”okej”. Känslan av eufori rusar genom kroppen, ibland förstår jag precis varför jag gör det jag gör! Forspaddling på SUP är galet roligt.
”This is a hill. Those are mountains.”
Uppåt, uppåt, värmen är hård åt mig som är van vid den svenska fjällvärlden och inte 30 grader starkt solsken. Daniel och jag vandrar bakom guiden Kamala och hon är helt oberörd utav både värmen och lutningen på backen. Bananplantorna och clementinträden ger välkommen skugga från solen. Vi kommer upp på toppen av backen och möts av sång och dans från byborna som välkomnar oss med vatten, färska clementiner och langos. Vi sätter oss ner vid vägkanten och lyssnar på sången från byborna, rasten är välkommen.
En ung flicka kommer fram till mig med röd färg och ris på ett fat hon tar sitt pekfinger doppar i färgen och trycker den mot min panna. Hon har gett mig en tikka, en hinduisk välsignelse. Våra blickar möts och jag tackar genom sätta mina händer mot varandra och säga ”namaste”. Jag får ett brett leende och hon hälsar likadant tillbaka. Efter att flickan gett oss var sin tikka tackar vi för oss och fortsätter vår vandring upp för kullen. Jag känner hur svetten får färgen och riskornen att rinna ner för pannan och näsan. Vandringen går förbi hus som i svenska mått skulle kallas skjul, på vägar bestående av jord. Getter och kor betar fritt. Efter två timmars vandring kommer vi upp på en platå på toppen av ”kullen” på 2000 meters höjd. Här finns en stor svagt sluttande gräsplan där det ligger en fotbollsplan på vilken några kor går och betar. En dag av uppförsvandring är över.”
Daniel:
”De två senaste dagarna hade vi vandrat från byn Fishling via byn Aidada upp till den högsta bergstoppen under hela vandringen (på ungefär 2200 meter). I Aidada hade vi fått möjligheten att besöka en skola som hade förstörts under den senaste jordbävningen. Vi fick slå upp våra tält bakom skolan och blev, dagen därpå, varmt välkomnade av skolans elever, personal och rektor som berättade för oss om deras situation efter jordbävningen, om den hjälp de fått och förhoppningar för framtiden. Med en blomkrans som gåva efter en donation till skolan fortsatte vi vandringen och passerade flera byar, varav några hälsade på oss med sång och dans, även frukt och vatten (som vi gärna gav några rupier i utbyte för).
På eftermiddagen nådde vi vårt mål; en gräsklädd platå som också var en fotbollsplan på en bergstopp varifrån vi kunde se topparna av fyra berg som är högre över 7500 meter.
Om man inte är morgonmänniska kan man botas av sin morgontrötthet i Nepal. Dimman hade lagt sig. Framför oss utsträckte sig dalen som ledde till en till bergskam och direkt därefter reste sig bergskedjan som vi ville se. Vi stod på den lilla ängen med fyra av världens högsta berg framför oss (bl.a. Manaslu, Dhaulagiri och Annapurna).
Även om man inte bor i Nordtyskland är åsynen absolut imponerande. Känslan jag hade vid betraktelsen är svår att beskriva men kanske förtydligas den av följande situation: En av oss frågade vår guide Anu hur dagens kommande vandring skulle se ut och om vi skulle vandra på liknande berg som vi gjorde igår. Vår reseledare skakade på huvudet. ”No!” svarade hon, log och pekade på marken, ”This is a hill.”Hon lyfte hakan och såg i bergskedjans riktning. ”Those are mountains but we are not going there.”
”How will you change society?”
Micke:
”Congratulations!” sa moderatorn till flickan på andra sidan telefonledningen,
”You won 3000 rupees!” (omkring 300 SEK). ”What will you do with the money and how will you change society?” “I will give some money to an orphanage and some money to a school.”, svarade hon glatt, “I will support a school which needs money for new books and supplies. And my family will get something too.” Både Daniel och jag tappar hakan ner till knävecken.
Daniel:
”Nepal är inget land för samhällsromantiker. För några år sedan hade landet avslutat ett inbördeskrig mellan maoistiska och kungliga anhängare. Kastsystemet är fortfarande av stor betydelse. Korruptionen är utbredd och den nya regeringens åtgärder begränsar sig (än så länge) ofta till Kathmandu. Listan skulle kunna göras lång men min mening är en annan.
När jag besökte Kiel för två veckor sedan pratade jag med många bekanta om min resa och i samband med mina berättelser försökte några att analysera eller att jämföra den egna med deras kultur. Jag kan för lite om kulturvetenskapen och jag har varit för lite i Nepal för att kunna skriva om hur deras skiljer sig från vår kulturella prägel, men jag fick följande starka intryck: Många nepaleser hade (ofta betydligt) mera att ge än vad de ägde. I ett land där förutsättningarna för många människor är sämre än hemma hos mig, hade jag turen att träffa på så många vänliga människor och föra så många öppna och ibland hjärtliga samtal att jag tror jag kommer att minnas dem för en lång tid framöver. För denna gåva är jag, bland många andra intryck, tacksam över och hoppas att kunna återvända någon gång.”
Micke:
Tack Daniel och Micke för er fina berättelse! Superroligt att se någon paddla forspaddling på SUP bräda.
Tack också Bjarne / Endlessflow, som också var med på resan, som har tagit några av de fina bilderna!